Jag tänker ganska ofta på det, jag vet egentligen inte vad jag varken ska säga eller göra. Jag menar, har du aldrig tänkt på mig? Eller någon annan än dig själv? Tänk det som att varje gång du satt en spruta i din kropp, hugger du mig i ryggen med en kniv. Vill du verkligen hugga mig med en kniv i ryggen? Jag vet inte hur många det varit, jag vet bara att det gör ont. Du är inget för mig nu, jag har kommit över det. Eller egentligen inte, jag menar hur skulle du själv känna? Du har aldrig funnits där för mig, jag har ingen anledning till att inte hata dig. Jag vill kunna älska dig, men vad finns det att älska? Jag har suttit många kvällar, i hopp på att du snart ska dö. Du har haft två val när det gäller mig, sluta eller fortsätta. Jag kan inte förstå hur du kan välja det före mig, men ändå gör jag det. Det är inte rättvist, tänk på alla svåra stunder jag haft, jag har behövt dig, vi har behövt dig! Jag hoppas du får skuldkänslor för allt du gjort. Lärde du dig ingenting i fängelset? Fast det är klart, svenska fängelser är väl för snälla. Har du ens försökt att sluta? På grund av dig har jag fått klara mig själv den största delen av mitt liv.

Jag önskar att jag också skulle kunna uppleva familjemiddagar, familjeresor och annat liknande, men det har jag inte kunnat, för du valde det istället för mig. Jag och mamma har klarat oss själva i 16 år nu, känner du inga skuldkänslor alls? Men jag har ju ändå tur, jag har haft morfar och hans sambo, kommer du ihåg dem? Dom har varit min familj under min uppväxt. Min mamma har jobbat nästan dygnet runt i flera år, för att inte du funnits där. Hon har varit tvungen att jobba för att jag skall kunna försörjas. Men det kommer aldrig hända, tyvärr. 
Du kommer aldrig sluta knarka.

Hej då från din dotter.

Puss!